Jag har inte någonting att skriva. Det känns som om jag inte ens har några tankar just nu. Men jag lever och det är jag glad för. De få tankar jag har kan jag inte berätta för någon, jag kan inte skriva ut dem någonstans på internet. Jag har inte någon jag kan säga de till, det finns inte någon som jag vill säga det till. Jag kan bara hoppas, hoppas att jag kan fixa så det blir så som jag tänker.

Även fast jag spenderat mycket av hösten åt att längtat efter snön, jag tycker verkligen om snön. Det gör jag. Men nu vill jag bara att de här 21 veckorna ska gå snabbt. Så att jag kan fara iväg och göra vad jag vill.

Jag har alltid trott att jag är supersmart. Men jag visade för migsjälv igår att jag inte är det. Herre gud. Jag är fett trög. Eller ja, jag tänker för sakta, men ibland tänker jag inte alls. Men det funkar ju för mig. Fast jag kan lova att jag är smart iaf. För jag tänker så som ingen gör. Haha. Kom just att tänka på vad pappa sa igår åt mig, vi satt och pratade om någonting och då säger han såhär

Erika färga håret jätte blont då har du iaf någonting att skylla på;)

Jag kommer däremot inte ihåg vad jag sa för trögt innan han sa så. Men det kan jag leva med. Jag är van med det!