Planerna och tankarna börjar nu virvla i mitt huvud, planer om framtiden och tankar om hur mitt liv kunde varit, jag tänker bäst själv med bra musik. Ska nog söka mig mot andra möjligheter i livet, inte ännu, i framtiden, nästa år blir bra. Jag vet att jag kommer att sakna saker och folk, precis som jag gör idag. Jag kommer nog aldrig att få leva utan saknad i mitt liv. Planerna ser väldigt bra ut i mitt huvud, utom en detalj, det som jag aldrig kommer att kunna ändra på, någonsin. Tankarna om hur mitt liv kunde ha varit gör ondare och ondare att tänka på för varje dag som går.

Tankar om jobb. Jag gillar mitt jobb och framförallt mina fina jobbarkompisar, men jag vet inte vad framtiden har att erbjuda ännu, kanske ett nytt jobb, kanske samma. Jag vet en sak, jag kommer inte bo i kga hela mitt liv, gör jag det kommer jag nog dö av tristess, det händer inget där, inget alls. Inte för att mitt älskade Piteå är bättre på den delen.

Jag ska nog sova snart. Sova bort denna dag, hoppas att tiden går snabbt och att någonting förändras, kanske blir det slutet av november snart, sen slutet av december, sen slut.
2010 har allt varit ett underligt år, jag hade underbara vänner som jag träffade alltid, i skolan då. Sen hade jag mina vänner utanför. Skolan, sjukt roligt. Tiden gick och jag hatade Piteå och längtade till studenten. Jag hälsade på mamma med mormor och morfar, jag gjorde bort mig totalt. Hatade Piteå ännu mer, jag kunde inte se det jag hade, det blev för mycket. Min framtid var allt för andra och för mig betydde den inget. Inga planer annat än att ta mig från Piteå till Stockholm. Jag blev istället kvar i staden som jag aldrig gillat. Mormor och morfar hälsade på mig och mamma, jag var ensam. Jag solade på baksidan. Jag var på möten på arbets och Uniflex. Camilla KLM och vi åkte till Göteborg, skoj som 17. Hon åkte hem och jag började jobba på Transcom. Där blev jag snabbt känd, känd som tjejen som flyttade jätte långt för att jobba där. Så var det inte. Jag fick min första riktiga lön, saknar hela min älskade stad så det gör ont. Jag vill bara hem, på riktigt.